Fredrik Lavesson

Som sagt. Det tickar på...

Om man saknar en person så mycket efter ett par timmar att man bara vill lägga sig ner raklång på marken och slå, sparka och skrika. Hur jävla stor ska den saknaden bli när man då är borta ifrån varandra i tio månader? Det lär bli en berg- och dalbana hela resan. Kan inte undgå det faktum att jag faktiskt kommer vara borta från henne så pass länge som ett år.

Ett år går snabbt. För tolv månader sedan gick vi ner på den nylagda kullerstensgatan för att sedan sätta oss ner där på bryggan i värmen. Senare mot kvällen låg vi och kolla upp mot himlen och stjärnorna. Gud vad jag har varit kär sedan den dagen för ett år sedan. Idag är jag ännu kärare och imorgon ytterligare lite till.

Om jag någon gång kommer till himlen är det såhär den ska se ut.

Sådär ja, nu är ett fyra timmars långt avresemöte i Malmö avklarat! Det börjar verkligen kännas som att det är på riktigt nu, men samtidigt inte, det känns så abstrakt. Snart ska jag iväg. Ska jag verkligen det? Helt sjukt.

Jag kommer sakna dig!

Ja, vilka är ni egentligen? Jag skulle mer än gärna vilja veta vilka ni få som läser bloggen är! Varför läser ni den? Hur hittade ni hit? Är det några frågor är det bara att fråga på!

Snö. I april.

Jag har inget nytt och färskt att dela med mig av angående placering. Där står det fortfarande still. Det kanske händer något imorgon, i övermorgon eller två dagar innan jag åker iväg. Jag fortsätter att vänta.

Nu när det börjar närma sig avgång och farväl inser man att många saker kommer till ett slut. Vissa återupptas när man kommer hem igen medan andra avslutas. Imorgon är det vår sista tävling, någonsin. Det är blandade känslor. Jag känner både en lättnad och en glädje då jag får testa på nya saker i USA. Samtidigt känner jag en viss sorg att just dansen kommer bli ett avslutat kapitel efter sex år.

Allting har ett avslut. Detta blir slutet på en betydande del i mitt liv och början på ett kapitel som kommer utveckla mig.

Om fem månader är jag bosatt någonstans i landet av möjligheter och lever den amerikanska drömmen. Förhoppningsvis.


Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag; tror jag